alexandrahanninen

Jag har så mycket som jag vill göra med mitt liv, saker jag vill åstadkomma, driva vidare och ta tag i. Men allting är framtidsprojekt. Jag kan inte flytta, för det har jag inte råd med plus att dit jag helst vill flytta kommer jag inte försen jag gått ut skolan. Jag kan inte umgås med min man när jag vill för, ja den är ju ganska självklar, han har ett eget liv. jag kan inte klippa och färga hela dagarna för det står inte i kursplanen.. Står och stampar på samma ställe, lär mig inget och orkar inte riktigt ta tag i mitt liv. Ser känns inte riktigt som om tiden räcker till på något kontigt vis, trots att jag inte gör något.. Blö blev bara babbel av detta.

Jag mår inte bra när jag är utan dig.

Varför kan inte det som är bra bara få vara just det, bra? Jag är så fruktansvärt trött på att hela tiden bli omkullputtad, att ständigt behöva kämpa för att hålla minsta bra känsla vid liv. När får de negativa bitarna övertag? När är de bra bitarna för få för att kämpa för? Ingen har sagt att det ska vara lätt, men ingen sa heller att det skulle vara såhär svårt. Jag önskar bara att det fanns något jag kunde göra.