alexandrahanninen

Jag heter Alexandra Hänninen och jag är 22år gammal. Jag har alltid varit en glad och trevlig tjej som vetat vart på jorden jag ska stå. Även om jag varit tyst och lite i bakgrunden vissa stunder så har jag alltid stått för saker jag gjort och saker jag sagt. Jag har alltid velat vara alla människor till lags, och tyvärr har det skapat trubbel för mig längs vägen. Vänskaper har splittrats, hjärtan har krossats och självförtroenden har försvunnit. Det sistnämnda var tyvärr mitt eget.

Det kom en period i mitt liv då jag inte längre visste vem jag var, det hände saker som jag inte kunde kontrollera och människor i min närhet mådde väldigt dåligt. Mitt liv rasade över mig i en väldig fart och jag stängde av allt vad känslor jag hade och stod som förstenad och stöttade upp min familj när ingen annan orkade. Jag kunde inte bryta ihop för då skulle allting falla. Istället blev jag deppig, stängde in mig i min lägenhet och orkade inte gå till skolan eller gå upp ur sängen. Hade det inte varit för Anna och Sofia hade jag troligen dött där inne, men dem tvingade ut mig och idag är jag dem båda evigt tacksam för det.

Istället började jag festa. Jag festade och lät istället livet sippra mellan fingrarna på mig. Jag brydde mig inte om ifall folk snackade, jag kände ingen skyldighet till att vara andra människor till lags, jag gjorde det som föll mig in för stunden. Jag sårade människor men framförallt krossade jag mig själv. Tillät mig själv att falla sönder, bit för bit. När jag en dag vaknade och insåg att jag behövde någon, tog jag första bästa som ramlade över mig. Jag lät honom tro saker och idag ser jag hur fel det var. Han var bra för mig, absolut. Jag fick tid att hitta en del av mig själv och få rätsida på saker och ting. Men det var inte kärlek. Inte alls på det viset.

Jag tog tag i mina drömmar och ansökte till frisörskolan i malmö. Allting flöt på bra och jag kände mig mer och mer som en människa igen, mer och mer hemma. Jag träffade underbara människor som alla på sitt sätt har hjälpt mig att blicka framåt. Vissa visar hur jag vill vara, andra hur jag absolut inte vill vara. Men som alltid finns det bakslag. Jag fick ett sorts storhetsvansinne när jag hela tiden gjorde allting rätt och hela tiden fick beröm. Och sen kraschade jag. Hårt. Började tvivla på min förmåga och blev rädd för minsta lilla klipp. Allting tog emot och självklart började jag tro att jag valt fel än en gång.
-Hellre riva sig själv innan nån annan gör det, något jag levde efter.

Helt ur det blå fick jag förslaget att gå med på en sida, en såndär såkallad dejtingsajt. Jag vet inte om det är ordet jag skulle välja för det stället, men jag gick med. Mest för att hitta någon att prata med när jag kände mig ensam. Lite för att få bekräftelse på att jag faktiskt dög till något/någon. Utan vidare funderingar över ifall detta var mannen i mitt liv, började jag skriva med en kille, inget märkvärdigt, bara vanligt flams. Mail blev snabbt till telefonsamtal och utan att jag riktigt märkte det började han växa sig fast i mig. Det dröjde inte länge innan jag stod där på gatan, alldeles kallsvettig och skitnervös och han kom gående mot mig. När han tittade upp och log mot mig stannade resten av världen upp och all osäkerhet och förtvivlan jag kände innuti var som bortblåst. När vi kramades drog jag in hans doft långt ner i lungorna och jag känner den än. Utan någon som helst kontroll fick jag känslor jag aldrig känt förut. Jag hade problem med att identifiera dem, och i början skrämde det mig. Samtidigt började isen kring mitt hjärta smälta allt fortare, alla känslor som jag begravt tidigare vällde upp till ytan och det kändes som om jag skulle drunkna. Ännu ett bakslag och jag låg hemma i sängen i flera dagar. Trots det var där något som drog upp mig igen. Jag vet inte om det var jag själv som var stark nog att ta mig upp, eller det var någon annans fötjänst. Oavsett så klarade jag mig.

Idag står jag vid ett vägskäl. Alla vägar jag har gått har lett mig hit och nu vet jag inte vart jag ska ta vägen. Men jag vet att jag kan inte stanna här. Jag måste hitta min väg. Den som leder mig till den jag vill vara, den jag vill att andra ska se mig som, den jag vill att du ska se. Och ja, det är tack vare dig som jag pushar detta så hårt. Jag tänker göra dig rättvis genom att göra mig själv en tjänst. Rörigt, ja jag vet. Men för mig känns det som det ända rätta. Fixar jag mig själv, så är det biff. Självklart är det inte så enkelt, det är det aldrig. Men jag står för vad jag säger, mina ord är inga tomma ord. Så säger jag att jag fixar detta, då gör jag det. Lovar jag dig den kärlek du förtjänar, då ska du få det. Säger jag att jag vill leva med dig, då vill jag det. Jag kan inte tvinga någon att falla för mig, och jag kan inte anpassa mig och försöka vara någon jag inte är bara för att inte bli lämnad. Det är inte hållbart, det förstår väl vilken idiot som helst.

Om det inte redan är självklart, så är jag från och med i skrivande stund fast besluten att bli mig själv igen. Inga dumheter, ingen hjälplöshet. Nu går jag efter det jag vill ha - dig.




Egentligen är det hela väldigt simpelt. Jag måste bara börja slappna av och tro på mig själv igen. Lätt som en plätt ju! :)