alexandrahanninen

Det finns så mycket som jag skulle vlija säga, saker som irriterar mig, gör mig ledsen, saker som ibland bara blir fel. Men hur förklarar jag så att du förstår mig rätt? Vilka är rätt ord att välja för att de inte ska vara missvisande eller rentav dödsdömande? Vart går gränsen för hur mycket man får tycka och lägga sig i? Vart går gränsen för hur mycket man ska tåla?

Hade du varit vem som helst hade jag varit borta för längesen. Jag hade aldrig gått med på att känna mig som hon som kom sen. Alla läker olika fort, men ingen kan läka i ljusets hastighet. Det är klart att saker sitter kvar och känns och ibland undrar man vad man håller på med och vill bara gå tillbaka. Jag vet, jag har själv varit där, men tyvärr gör det ingen skillnad. Det gör lika ont ändå.

Men nu är du inte vem som helst.
Du är han som får mitt hjärta att slå fortare, han som får mig att le utan att vara närvarande och du är han som jag kan se mig bli gammal med. Du är han med stort H.
Jag har känt kärlek förut, utan att tveka. Jag vet hur man älskar någon och jag vet vad det innebär att ge sig själv till någon annan. Men detta är mer. Det är inte bara kärlek jag känner för dig, och det räcker inte att ge dig mig. Inga ord eller handlingar känns tillräckligt stora eller starka för att kunna beskriva det jag känner för dig.

Och därför är jag kvar.

---

Och vem är DU då?!? Komma här efter all denna tid och tro att du bara kan knäppa med fingrarna för att få som du vill! Jag är så frustrerad och arg att jag knappt vet vad jag ska ta vägen! Samtidigt känner jag sån jävla skadeglädje! Vad var det jag sa?! Jag sa att du en dag skulle komma krypande. Och just nu kryper du väldigt lågt min vän! AAh! In your face säger jag bara!
Du kommer några år försent.