alexandrahanninen

Det har varit ett par väldigt omtumlande veckor. Tvivel, ångest, tårar och längtan och förtvivlan. Vad har jag gjort, vad har jag inte gjort, hur hamnade vi här, hur kommer vi härifrån, vad ska hända nu..

Jag har en förhoppning om att allt kommer bli bra, samtidigt som jag försöker att bygga upp något slags skydd runt mig ifall det inte skulle bli som jag vill. Så att jag inte ramlar tillbaka på ruta ett utan kanske bara hamnar på nr 3..

Jag har så mycket som bubblar inom mig som jag bara vill få ur mig och förklara, reda ut och gå vidare. Allting har gått så fruktansvärt fort, och någonstans känns det som om vi tror att allt annat måste hända lika snabbt. Men varför skulle det göra det? Det behöver inte gå fortare än vad vi bestämmer oss för. Jag känner inte dig, och du känner absolut inte mig.

Låt oss börja där. Lära känna varandra.